Perfect match

Jag är så otroligt nöjd med Aztra. Dels för att hon är en oslipad diamant med så otroligt många kvalitéer jag vill ha i en hund. Vi har klickat ordentligt och det är så spännande att lära känna henne och börja forma henne. Men det är inte bara för min egen del jag är så nöjd. Jag är så nöjd över hur väl Smilla och Aztra kommer överens. Jag har haft två hundar förr där vissa beteenden inte varit önskvärda men accepterade för att det ska vara så. Resursförsvar bland annat. Smilla och Arach kunde inte äta varken mat eller ben i närheten av varandra. Smilla stal Arachs grejer och det var hela tiden en viss spänning dem emellan när det var dags för ben eller mat. Det var otroligt sällan dom rök ihop men visst blev det gruff ibland. Jag accepterade resursförsvaret och höll dom åtskiljda. Jag anser fortfarande att resursförsvar är okej gentemot andra hundar, till en viss gräns. Men nu när jag ser hur två hundar som verkligen trivs ihop samexistrerar blir jag nästan gråtfärdig. Smilla är territoriell och skulle aldrig acceptera att en annan hund stör henne när hon äter (trodde jag). Sen dag ett har Aztra fått röra sig fritt i huset, delat skuffen i bilen, snott mat ur Smillas skål (mitt fel). Sådana saker som tog otroligt lång tid innan Arach fick/aldrig fick göra. Nu är det inte tillåtet att sno varandras saker men faktumet att dom fungerar så förbannat bra ihop är en chock för mig. Det är så här en flockdynamik så vara. Jag sätter gränser och det innebär bland annat att man får ha sina saker ifred oavsett, men att se att Smilla inte känner något behov av att vakta sina ätbara saker gör mig så nöjd. Vem vet, det kanske ändras i framtiden, men efter bara 4 veckor ser det ut som det gör nu och jag är så nöjd! Nöjd över Aztra, Smilla och den fina dynamik vi lever i.
 
 

Viltspår och ringträning

I lördags körde vi viltspår, första gången i år för Smilla och första gången någonsin för Aztra. Med oss hade vi Camilla och Bonzo som också körde för första gången. Spåren fick ligga i två timmar, Smillas var drygt 150 meter med vinkel (tänkte lägga längre men när jag la spåren blev jag attackerad av mygg, det var världens svärm och jag har nu myggbett precis överallt). Aztras var kort, drygt 50 meter utan vinkel.
 
Smilla tenderar att vittra oavsett spårtyp vilket hon även gjorde då, men övriga delar var riktigt fina och hon tog sig fram lugnt och metodiskt. Nästa gång tänker jag ha med näring för att få ner nosen på henne, det kvittar ju egentligen men lite detaljer kan man ju alltid pilla i.
 
Aztras debutspår var väl lite komiskt. När hon fick upp spåret blev hon osäker och reagerade med att backa varje gång hon kände blodlukten. Jag höll mig bakom och försökte visa på spåret gång på gång men hon tyckte det var otäckt och ville inte ge sig på det på egen hand. Jag kastade då lite godis framför henne i hopp om att hon skulle ta spåret men det ville hon inte. Då klev jag fram och gick bredvid henne och berömde mycket, då var det mindre obehagligt och hon spårade ganska fint den sista biten. Hon bar sen stolt klöven tillbaka till bilen. 
Det gick sämre än förväntat eftersom jag upplever henne som tuff och framåt för det mesta, men hon är ung och vi har ingen brådska. Jag har ju som mål att hon ska bli viltspårschampion (här sätter vi mål innan första träningspasset minsann) så vi kommer försöka viltspåra minst en gång i veckan, nu i början blir det då bara korta spår för att förhoppningsvis få en annan reaktion på blodet. Sen är det ju så att unghundar har rätt mycket konstiga idéer om saker och ting så det får ta den tid det tar.
 
När alla hundar gått sina spår tog vi en promenad innan vi åkte hem. På väg tillbaka till bilarna kommer två travhästar med kuskar längre fram på vägen och det som absolut inte får hända händer. Aztra rusar mot hästarna och stormskäller, jag försöker kalla in henne men hon tittar bara åt mitt håll innan hon fortsätter skälla. Kuskarna saktar in hästarna och jag får tag i hunden och går in på sidan av vägen. Jag ber om ursäkt i alla möjliga verser och böjelser och skäms som aldrig förr. Båda kuskarna var oförtjänt trevliga och försäkrade mig om att det inte gjorde något och var okej, men det var det ju verkligen inte! Fy sjutton vad jag skämdes och jag var så irriterad på både mig själv och hunden. Detta är ju verkligen inte acceptabelt och jag kände mig så korkad som hade henne lös, men hittills har det fungerat så himla bra och man är ju inte mer än människa. Men nu vet jag och det ska absolut inte få hända igen. Vi får lägga ännu mer krut på inkallning helt enkelt och så får hon ha flexi på sig i skogen ett tag framöver.
 
Idag åkte vi in och träffade Camilla, Aba och Kira för ringträning i lokalen. Aztra ska ställas den 16e och jag visste inte alls hur det faktiskt går till inne i ringen så Camilla började med att förklara hur det fungerar. Sen gick jag runt med Aztra för att hitta rätt tempo, tränade stå och kontakt. Först var hon bara intresserad av att nosa och tugga på kopplet men sen skötte hon sig väldigt bra och jag känner att jag har lite bättre koll på läget nu. När vi var nöjda med träningen fick Aztra och Kira leka en liten stund utanför, Kira är en Mudivalp på 13(?) veckor. Dom var så söta ihop och kommer nog bli bra vänner.
Därefter åkte jag och hundarna till Brynäs så Aztra fick röja loss i rastgården (pga lördagens incident och äger inget flexi än).
 
 

Rotskärskogen

Det är så underbart att bo i närheten av flera skogsområden. Många ligger inom gångavstånd och annars tar det inte lång tid med bilen för nya områden att upptäcka. Vi är dagligen i skogen och det är så himla bra att vi kan variera så pass mycket, då hinner vi aldrig tröttna. Idag promenerade vi i Rotskärskogen, en mindre skog men absolut en favorit, tack vare den fantastiska utsikten över Dalälven.