Framsteg och resultat. Alla hundägares ambition, motivation och mål. Jag skiljer mig inte från mängden på den punkten. Motgångar och step backs är oundvikliga och ibland tar dom ut sin rätt, med råge.

 

Den 3 september ställdes Aztra officiellt för första gången i min ägo. Inte nog med det så var det internationellt också. Innan jag anmälde henne vägde jag för- och nackdelar med att ställa henne där och då - det är bra träning, lika bra att smida medan järnet är varmt, hon har gått så fint på inoff osv. Nackdelarna var min ovana, inte tillräckligt med träning och min otroliga nervositet och osäkerhet i sammanhang där jag måste prestera inför folk. Jag valde att smida istället för att låta elden slockna och fortsätta ställa på inoff för att få in vanan och få min nervositet och kompletterande stress under kontroll. Vår officiella debut var en total katastrof.

 

Först och främst var jag borta i 4 dagar för studier och kom hem dagen innan utställningen. Aztra passades av mina föräldrar och det var första gången vi var ifrån varandra - dum tajming deluxe.

Aztra bedömdes sist i sin klass, vilket i sig är okej - om hunden inte heter Aztra och hatar att vänta på att saker ska hända. Jag var så fruktansvärt nervös och stressad vilket är en sjukt dålig kombination på grund av att Aztra är väldigt känslig för andras approach och sinnesstämning. Min, andra människors, andra hundars. Hon känner direkt om någon är obalanserad och agerar därefter. Vi jobbar på detta, men det är en egenskap hon besitter och hon har ett väldigt kontrollbehov i kombination med ovan nämnda. Så med en stressad handler, lång väntetid i ringen innan bedömning och obalanserad stämning utanför ringen ledde till en väldigt traumatisk tillställning för oss båda. 

Det gick fint till en början. Hon stod, hon var glad och hon åt godis. Inga problem. Sen skällde Smilla till från mitt tält och Aztra blev stissig och svår att få kontakt med. Sen gick det utför. Hon blev allt mer stressad, vägrade ta godis och ville bara bort (min gissning är att hon ville till Smilla) så jag bad mina föräldrar som var med att ta Smilla därifrån - vilket gjorde det hela värre. Aztra gick från stressad till hysterisk och min egen stress och nervositet ökade i takt med varje skall från min då helt okontaktbara hund. Ny som jag är inom hundutställning så visste jag inte, vad gör man i en situation som denna? Jag valde att lämna ringen, vid det laget var jag helt knäckt av all stress och frustration som bara rann över. Att ta ut henne ur ringen var det bästa beslutet på hela dagen, men varför sluta där? Min kompis som var med övertalade mig att jag ville ha den där kritiklappen, men jag kände att enough is enough. Men stressad och dum som jag var lät jag henne ta in Aztra i ringen igen, vilket jag ångrar så mycket nu i efterhand. Det var redan traumatiskt nog och jag visste ju att det inte skulle bli bättre. Mycket riktigt så fortsatte Aztra stressa i ringen, så pass att hon kom ur kopplet och kom lös. Hon kom visserligen direkt till mig efter en runda runt mitt tält, men ändå. Hur kaosartat kan det bli?
Jag var knäckt, hunden var en helt ny nivå av stressad och återigen blir jag övertalad att ta in henne för att få kritiklappen. Vi åkte ut med ett Good, en uppmaning om att avmaska hunden och dubbla matgivan och konstaterandet att hennes beteende inte var rastypiskt. 

 

Jag har ältat detta sen i lördags. I söndags vaknade jag med förkylning och har haft feber sen dess, så jag har haft all tid i världen att älta. Jag ångrar så otroligt att jag släppte in henne i ringen igen. Jag skyller absolut inte på min kompis, hon ville bara hjälpa och trodde såklart att det var det hon gjorde. Men jag ångrar att jag inte lyssnade mer på magkänslan och lät bli att utsätta Aztra för mer eftersom hela situationen var mer än hon klarade av. Jag blev ledsen då och jag blir ledsen nu i efterhand, vi var inte redo och jag borde ha förstått det redan innan. Samtidigt så är man inte mer än människa och man gör misstag. Trots att jag gärna hade fått det hela ogjort så får jag istället se det som en erfarenhet och framförallt en lärdom. Det jobbigaste är ju att Aztra fick en så dålig upplevelse av det hela och där och då kände jag att vår utställningskarriär är över. Men efter lite funderande och pepp från andra inser jag att vi inte kan avsluta på det viset heller. Det kan bara bli bättre så vi kommer fortsätta ställa, men endast på inoff tills jag verkligen känner att vi vet vart vi har varandra och tills hon väljer att förlita sig på mig när hon är på väg att slå över istället för att balla ur totalt. Det är inte bara hunden som behöver landa, det är även jag. Hade jag behållt lugnet så hade hon haft lättare att göra det samma.

Anledningen till att jag började ställa henne från början var ju just för att träna mig själv. Träna på att hantera den nervositet och stress som jag drabbas av när jag ska göra något inför folk. Utställning var min träning inför kommande tävlingar i rally och lydnad just för att jag hållt tillbaka i alla år på grund av min osäkerhet på den fronten. Sen tyckte jag att det var roligt, och Aztra likaså vilket gjorde mig alldeles för överambitiös istället. 

Så dumt, men ändå lärorikt på sitt eget traumatiska sätt.

 

Nu lägger vi det på hyllan ett tag. Vi kommer ställa på inoff i oktober för att få en ny, bättre känsla över det hela men tills dess ska vi jobba vidare med annat. För med Aztra finns det mycket att jobba på och mycket kapacitet att ta tillvara på!