I förmiddags åkte vi till Hemlingby där AHG arrangerande en helgaktivitet. Den här gången var det ID-spår, en lätt variant för att prova på hur ID-spår skiljer sig från andra spårtyper. Efter genomgång och demonstration var det dags för spårläggning, sen fick spåren ligga relativt kort eftersom detta bara var ett tillfälle att få prova på hur det går till.

 

Vi har aldrig kört ID-spår förr, och vi har även varit dåliga på att strukturera upp spårträningen så det har alltid mest varit en aktivitet vi använt oss av för att variera träningen. Det har aldrig varit någon prioritet så trots att Smilla alltid varit en spårsäker hund så blir det aldrig särskilt väl utfört efter långa uppehåll. Dagens spår var inget undantag. ID-spår är mer utmanande för en hund om man jämför med vanligt personspår alt viltspår eftersom ID-spår inkluderar minst två spår som börjar bredvid varandra. Sen ska hunden välja att följa rätt spår när de skiljs åt. Man använder föremål vid start och slut, vi fick lite bekymmer redan där. Jag älskar ju att träna upplet, vilket har gjort Smilla ganska glad i att hämta föremål och leverera dessa. I spårstarten låg det ju ett föremål som Smilla helt sonika lyfte upp och gav till mig, upprepade gånger. Innanhon ens reflekterade över att det faktiskt var en spårstart så fick jag ta bort föremålet och då tog hon upp spåret jättesnyggt. Där spåren skiljdes åt valde hon fel men hittade tillbaka fint på egen hand, sista sträckan vände hon sig om och satte sig ner så jag fick visa på spåret igen och resten såg helt okej ut. 

 

Jag är en ostrukturerad hundtränare, så enkelt är det. Jag ska bättra mig, för jag blir så sjukt irriterad på mig själv när jag inte kan ta tag i saker. Jag påbörjar något och sen lägger jag det på hyllan. Frustrerande! 

På grund av det har jag alltid tränat väldigt kravlöst, och det ger inga resultat. En bidragande faktor till detta är dels mina klena nerver när det kommer till att göra något inför människor jag inte känner, men också att jag helt enkelt aldrig haft en lämplig tävlingshund. Det är så mycket lättare att vara ambitiös när man har uppsatta mål. Nerverna kan jag jobba med, den andra delen är svårare. Det är klart att jag kunnat tävla både Arach och Smilla, men på grund av Arachs rädslor och reaktivitet så ville jag inte riskera att ge honom dåliga erfarenheter. Smilla har alltid saknat driv och motor. Om man hade kombinerat Arachs motor med Smillas tuffa approach så hade jag haft en galet grym hund, men det ville sig inte riktigt så.

 

Men det ska bli ändring! Och det är också rätt snart. 

 

Tur med vädret hade vi inte heller. Regn, rusk och helt fel kläder.