Vilken jäkla dag alltså. Imorse ringde jag djurkliniken eftersom Smilla betett sig precis som vid löp trots att hon löpte för drygt 2 månader sen. Hon har kissat jätteofta och tvättat sig mycket, precis som hon gör vid löp. Jag tänkte att det kunde vara UVI men var orolig för livmoderinflammation så jag fick en tid på kliniken idag kl 09.30. När vi kom dit undersöktes hon och sen röntgades buken. Röntgen visade på förstorad livmoder och beslutet om att kastrera var glasklart. Sen togs blodprov för att se så att allt stod rätt till i övrigt och dom 15 minuterna kändes som en evighet. Om inte proverna var bra så hade kanske en operation varit utesluten. Tack och lov var proverna bra och Smilla opererades direkt.

 

Jag skulle hämta henne vid halv fyra så jag åkte till jobbet för att försöka få lite annat att fokusera på än min 11 åriga hund som låg på operationsbordet. Tiden gick så sakta och jag ville bara få hem henne så fort som möjligt. När jag sen äntligen kunde hämta henne var jag livrädd över att det blivit några komplikationer men allt hade gått bra och man hade sett massa cystor på livmodern så det var verkligen lägligt att den plockades bort.

 

Nu är vi hemma, Smilla är ledsen och groggy men veterinären var positiv till ett snabbt återhämtande. Han ville kolla henne imorgon igen så kl 9 ska vi tillbaka till kliniken för en koll och förhoppningsvis ser allt bra ut. Om 14 dagar ska stygnen bort så tills dess är det vila och återhämtning som gäller.

 

Jag skulle ju hämta hem min nya hund i helgen men det vore väldigt olämpligt att få hem en hund när situationen är som den är. Jag pratade med uppfödaren och jag kommer därför hämta hem henne om ungefär 2 veckor, när stygnen är borta och Smilla har hunnit återhämta sig. Det känns så klart tråkigt, när allt är förberett och jag redan väntat i flera veckor, men Smilla kommer alltid i första hand och nu måste all fokus ligga på hennes välbefinnande och återhämtning.